29 augusti

Björnfrossa och igångsättning

Så börjar årets sommarbete lida mot sitt slut. Tjocka, frodiga och rundmagade hästar vaggar fram mot grinden då jag besöker hagen. Hittills har det bara blivit visitation och insmorning av insektsmedel, så Turossi blev något överraskad då jag trädde på grimman och började leda honom mot grinden. Halvvägs insåg han att han var på väg från flocken, började dansa runt mig och kastade sig tvärt åt sidan så att jag förlorade greppet om
grimskaftet.

En ful harrang undslapp min mun, för jag blev både arg samt att grimskaftets hårda, repliknande material brände i handflatan! Tätt, tätt ställde han sig invid sin sommarflirt. Yassa, den lilla näpna, men gamla arabkorsningen. Han lät sig fångas in igen, men samma procedur upprepade sig vid nästan samma ställe i hagen. Jag fick vackert ta in flickvännen också, då blev han nöjd och lät sig frivilligt ledas in till stallet. Sedan påbörjade jag en grundlig rengörning av hårrem, man och svans. Inte heller detta var poppis, men han stod i alla fall still och lät sig trimmas.

Väl sadlad och klar suckade han ljudligt då han insåg att igångsättning av tjockt halvblod var i antågande. Hans gång var inte direkt alert utan han släpade snarare fötterna under sig. Flera gånger gnäggade han efter Yassa, så att det riste och vibrerade i hela min kropp. Han var stel som en kamel och lång som en stång. Bortblåst var den följsamma dressyrhäst som gått i fin form innan betet. Borta var de spänstiga musklerna och ersatt av, vad man skulle kunna kalla en tunna.

Ridturen gick utmed byavägen mot badstranden, sakta, sakta släpade vi oss fram i sensommarvärmen. Jag vågade inte rida i skogen i skuggan av träden, eftersom att det har poppat upp ett ofantligt antal björnar de senaste veckorna i Luleås skogar. För två veckor sedan fick två unga ryttarinnor fly försitt liv med sina hästar, då en björn uppenbarat sig på skoggstigen och grannen ringde och varnade att han sett björn på ett annat ställe vi brukar rida.

Två gånger i år, bara några kilometer från vårt stall, har hästar blivit rivna av björn i sina beteshagar. Det är skrämmande och mycket oroväckande. Känns så läskigt och farligt att stöta på en björn, speciellt på en sommarslö, betesfet häst!

Hösten är vacker, men så mycket skogsridning kommer inte att bli av. Först alla dessa lurviga bestar och sedan älgjakten. Jag kommer att ha en fin och lyhörd dressyrhäst igen, innan snön kommer, och då har nallarna förhoppningsvis gått och sova igen, så att vi får sträcka ut mellan granarna och träna upp den verkliga konditionen. För i dagsläge skulle vi aldrig komma undan en nalle!

Annh

1 juli 2010

”Nu är den förbannade sommar´n här..trallalla, lalla, lallaaa!”

Så är hästarna ute på bete, ”inte en endaste häst är hemma”, varken i stallet eller i mitt huvud, som man brukar uttrycka det de gånger man känner sig mindre begåvad. Anledning till denna känsla är att jag har haft en mycket hektisk tid med rep. med lärarbandet (jag sjöng R.E.M och 4 Non Blonds-låtar), skolavslutningar - både sönernas och mina elevers, samt tagit farväl av mina kära nior och det mina vänner blev en tårdrypande betygsutdelning. Tre år av skratt, gråt, kamp och en hel del bus. Elever kommer, elever går, men hästarna de består, eller...så inte!

Jag har alltid haft så friska hästar, men i går gick Turossi orent på vänster fram. Han var inte varm eller svullen någonstans, skumt tyckte jag. Efter en stund så försvann det allt eftersom, men idag i hagen tyckte jag han såg stapplig ut igen. Fortfarande ingen svullnad eller ömhet. Inte ens ett litet sår någonstans. Jag fattar ingenting! ”I scream from the top of my lungs; What´s going on?”

Nordisen har blivit sparkad, han har haft någon slags närkamp med någon av de andra hästbusarna i beteshagen. Han har en bula, sizen av en pingisboll, på högra bringan, inte öm eller varig, tack och lov, men så är han ju en nordis! Det ser värre ut än det är, Gud vare lov! Eller kanske inte blanda in Gud, för om det händer något med min ”gammel” då kommer jag att ”Losing my religion”. (Oj, jag är visst kvar i sångrepetitionerna. Nu skall jag dock försöka glömma det, det var offentlig förnedring på hög nivå, but I will return! Huka er alla elever, för nästa år kommer fröken Annh att entra scenen igen, vare sig ni vill eller inte! )

Sommaren medför som sagt inte bara sol, bad och ledighet, utan även lite oönskad skadegörelse då hästarna släpps fria och de lever som de gjorde på steppen, en gång i tiden. Jag ser insekterna som en parameter som stör sommaridyllen. För några veckor sedan skrev jag att det var garanterat myggfritt, inte nu längre för nu surrar svärmarna runt hästarna i de norrbottniska hagarna liksom Vuvuzelan brölar i en afrikansk fotbollsmatch. Svensk sommar går kortfattat att sammanfatta; Kallt ute, 12 grader, som min storebror alltid sa när han var liten.

Nu ska jag låta hästarna vila en välförtjänt månad och slåss med myggen på golfbanan i stället! Glad sommar alla läsare och hästälskande människor!

Kram Annh

27 maj 2010

Annh och Turossi

Gubben född 1984

I galopp och trav vi sätter av...

Jag hade bestämt mig för att min fullblodskorsning skulle få utlopp för sina vårkänslor genom att göra av med massor av energi. Jag byggde en jättefin löshoppningsbana på paddockens ena långsida. Bommar, hinderstöd och linor kånkades fram och jag byggde  i över 40 min. Svetten rann mellan ryggfiléerna och det droppade från pannan. Kände mig inte helt fräsch, men var nöjd med mitt bygge, kände mig nästan som en ingenjör. Alla avstånd var perfekta, galoppbom på plats och sedan studshinder som följde denna.

Det var bara pållen som fattades. Hämtade honom från hagen och efter omsorgsfullt borstande ledde jag ut honom i longerlina för att värma upp honom. Han glänste i solskenet och jag såg ljust på den övning som komma skulle. Återigen gick allt ”geschwinnt” , i alla fall till en början, så länge han var i lina. När han verkade mjuk lösgjorde jag honom och ledde in honom i fållan, som var starten för banan och smackade på. Han travade framåt och sen tvärnit, vände på femöringen och galopperade bort från hela hinderparken. Svansen var högburen och näsborrarna vidgade. Han frustade högt och ljudligt. Han såg ut som hästen från vildmarken, reslig, kraftfull och halvgalen. Vet inte om det sistnämnda direkt var något att skryta om, men så såg han ut i alla fall!

Gjorde om samma sak ett par gånger innan jag insåg att detta kommer inte att lyckas. Två av stallkompisarna kom till undsättning, men inte ens två kvinnor och en kraftkarl förmådde honom in på hoppbanan igen. Det var under detta moment som jag fick känsla av att vara ”endast” en hobbyryttare, igen. Allt mitt självförtroende rann av mig i kapp med svetten och tillslut sprang han bara runt, runt, i fyrsprång och jag tvingades ge upp innan någon av oss skulle blivit skadade. Pinsamt nederlag! Irriterande nog var jag mest arg över att jag lagt ner en hel vetenskap och en halv förmiddag på banbygget.

Fick då den briljanta idén att hämta gammeln, den 26 åriga nordisen, som fortfarande älskar att hoppa. Bytte häst och vips var självförtroendet på topp igen. Efter uppvärmning sprang han glatt och villigt in i fållan, helt självmant och hoppade alla tre hinder om och om igen. Jag stod bara och gapade, likaså mina kompisar, som förgäves försökt få den store, mäktige Turossi att hoppa några minuter innan. Gamle Gubben studsade lugnt och säkert mellan hindren, vi fick säga åt honom att det räckte tillslut och stänga fållan, annars hade han väl hoppat än! 

Slutsats: Att ha en häst som villigt och glatt hoppar över stock och sten, murar, svinryggar och koppelräcken med ryttare på ryggen, behöver inte vara villig att göra det ensam. En häst som har blivit till åldern, är hoppglad och tjänstvillig kan göra vad som helst för sin matte, speciellt efter 17 år i hennes tjänst, kan göra underverk för självförtroendet och mattehjärtat klappar några extra slag av glädje. Still going strong!

Annh

20 maj 2010

Jag kan!

Till och med här uppe i Luleå har värmeböljan slagit till. Varmt och soligt på dagarna, åska och regn på nätterna och ännu varmare på dagen efter. Solvarma hästar som försöker nypa av de få och korta grässtrån som lyckats tränga upp genom den torra, spruckna jorden som nu regerar hagen. Dammet yr när de frustande sträcker ut i fulla längder och susar runt, biter varandra i baken och sparkar bakut, skruvar kroppen i märkliga ställningar för att sedan pusta ut vid badkaret.

Jag har fått en nytändning av försommaren, nya hästar och nya insikter! Jag har ridit nya hästar de senaste veckorna, hästar som är ystra och behöver tas ner, hästar som inte gått dressyr på länge och behöver påminnas om konstens alla regler. Plötsligt när jag satt på dessa fyrbentingar insåg jag plötslig; Jag kan rida! Jag kan ju faktiskt rida! Inte bara på mina egna hästar, som jag känner utan och innan, utan även på helt för mig nya varelser! Jag har har sett mig själv som en skogsmulle och ”låtsasryttare”, tills nu, för sjutton jag kan
ju!

En annan kick fick jag här om dagen, av att köra goda vännens häst i transport. Herregud, jag har inte kört trasport på 10 år! Sist var när tvingades köra min make och hans häst till en tävling, då han tappat körkortet (som väl är fick han det tillbaka efter 1 månad).
Nu erbjöd jag mig att köra, eftersom att jag verkligen ville att hon skulle flytta till vårt fina stall. Jag kunde ha bitit av mig tungan i samma stund. Hur dum får man bli, tänkte jag? Sedan hämtade vi transporten, den stod inparkerad på en trång stallplan och vägen dit fick en sjukhuskorridor att verka fyrfilig. No retreat, no surrender, det var bara att tuta och köra.

Sen gick allting ”geschwinnt” som vi säger vid Norrbottenskusten, lastning av häst, körning från A-Ö och sedan lyckades jag till och med backa och parkera kolossen på samma ställe om vi hämtat den.
”Var det svettigt?” frågade kompisen, som ägde hästen. Du ser helt förstörd ut!
”Svettigt, nej det är lugnt!” svarade jag, med ett självsäkert låtsasleende. Knäna skakade under ratten och armsvetten gjorde sig påmind under tröjan.

Jag kan rida och jag kan köra transport. I believe I can fly, I believe I can touch the sky....

Annh/

8 Maj 2010

"Spring Horse"

Förkylningsvirus & våryra

Som ett brev på posten kommer vårförkylningen och samtidigt så blir hästen alldeles kollrig. Det går INTE ihop! Solen skiner, underlaget börjar torka upp, så där så att det börjar bli drägligt att rida på skogsstigar igen - utan att sjunka ända ner till rötterna.

Jag har varit låg i ett par dagar och legat hemma med feber och rinnsnuva.  De trogna medryttarna har fått hoppa in, trots att deras redan späckade vårscheman är fyllda till bristningsgränsen. Oavsett orsak får jag alltid jättedåligt samvete för att jag ringer och lägger extra börda på mina hästskötande vänner. Tur att vi snackar äkta vänner, som ställer upp i vårt och torrt! En hästägare är verkligen beroende av sådana! De har förståelse när man inte är helt kurant.

Den empatin äger  inte hästen! Den är fylld av vårbus och dansar fram på ett ben, på två ben och i bästa fall på fyra. 600 kilo kropp är fylld av glädje inför den stundande sommaren, den får plötsligt påfyllning av D-vitamin av solljuset och dofterna slår upp och in i mulen. Lukten av jord, fjolårsgräs och brunstiga ston. Det sistnämnda är det som verkligen ger ystern i knopp och kropp (och snopp). Ja, min häst är kastrerad, sedan länge, men det är som om han inte riktigt förstår det.

Han kan just nu  inte gå i höger varv på ridbanan och passera ett av hörnen, för där utanför går ett vackert sto med hög svansföring och gnäggar lockande på honom. Han blir utåtställd och stel som en okokt makaron, omöjlig att forma, om än det kokar upp till minst 100 grader i min hjärna av ilska. Herregud, koncentration grabben! Fokus, snälla du, jag har just blivit frisk efter en jobbig förkylning, jag orkar inte! Men han orkar, han orkar gå felställd, gnägga så att hela min kropp hurvas, han orkar springa ifrån hand och skänkel, han orkar allt det här för att  han är  lycklig, sprallig och fullkomligt hög på våryran. 

/Annh

27 April 2010

Hästsportens vokabulär

Förhoppningsvis så uttrycker jag mig inte för grovt i denna krönika, men det kan inte bara vara jag inom hästsporten, som blivit totalt misstolkad, när man talat i hästtermer. I olika situationer och umgängeskretsar har jag blivit skrattad åt, sneglad på eller råkat genera någon, bara genom att prata häst och inte blir det heller bättre av att min ena häst heter Gubben. Jag har några pinsamma exempel som jag tänkte berätta om.

Jag och arbetskamraten satt och berättade för varandra om helgens strapatser med våra fyrbentingarna och jag sa någonting i stil med; ...också lyckades han trampa sig själv på ballen. Den manliga kollegan vid bordet bredvid, som inte tidigare hört vad vi pratade om eller har någon som helst erfarenhet av hästar vaknade med ens till liv.
- Va! Trampade han sig på ballen? Hur gick det till?

För länge sedan då vi nyss fått en ny tjej till stallet, mötte jag henne en lördagförmiddag på stan, efter att jag släppt ut hästarna i hagen. Hon kommenterade att jag var tidigt i farten och jag berättade om mina morgonbestyr, samt att jag dessutom hunnit rida Gubben. Efter den redogörelsen stelnade hon till för ett ögonblick, men sedan fann hon sig och sa högröd i ansiktet
- Javisst, ja!

Under en annan period i livet, då jag i min ungdom försökte sätta mig in i travsporten, var det jag som blev ordentligt förlägen då ett par rediga hästkarlar stod och pratade med varandra vid sidan om travbanan. Jag tänkte att de kanske hade några insidetips om vem jag skulle spela på i nästa lopp, så jag saktade in på stegen för att lyssna lite på vad de sa och då utbrister en av dem;
-Du skulle sett, han pullade så mycket att hon hade svårt att hålla emot.
Jag ökade skyndsamt stegen och tänkte att det var nog så fräckt att diskutera andras tillvägagångssätt så öppet. Idag vet jag att termen pulla kommer från ordet pull, dvs. engelskans dra och att hästen, som de faktiskt pratade om, var istadig och drog så att den kvinnliga kusken höll på att förlora kontrollen.

Den sista incidenten som ställt till det i konversationer med icke hästkunnigt folk är när jag beskrev ett som sto, som jag tagit hand om; Hon var brun, hade lång, svart man och hade snopp.
-Snopp? Det var ju en hon? Ögonen stod ut som pingpollbollar och munnen var som en fågelholk på min kompis.
-Jamen, svarade jag skrattande, hon hade ju en i ansiktet. Hon blev för tillfället inte mycket klokare av det.

Så alla ni som nu konverserar, tänk på vilka misstolkningar det kan föra med sig och ha överseende med dessa stackars icke hästälskande människor.

/Annh

21 April 2010

Ta en koll här

www.equiapps.com

Hi-tech och hästar

Jag älskar min i-Phone! Den har en massa inbyggda funktioner, sedan kan man lägga till massa applikationer (apps) som t ex. väckarklocka, spel, Rix FM, Facebook, ja, you name it. En del applikationer kostar, andra är gratis, men för att kunna köpa dem måste du registrera ditt betalkort, så att allt du handlar dras direkt från kortet. En ganska farlig penningfälla, om man inte tänker sig för. Det är ungefär som om man under en festkväll lämnar in kortet i baren och kan göra beställning efter beställning utan att man ser att det drar iväg.

Den är så klart alltid med mig i stallet, jag kan lyssna på musik medan jag mockar, om jag är ensam. Jag kan ta fantastiska ögonblicksbilder av mina hästar och även hålla mig uppdaterad på olika forum som till exempelvis Hobbyryttaren.se, men även är det en säkerhet när jag rider ut, om jag skulle ramla av, eller om något annat skulle inträffa där jag kan tänkas behöva ringa efter hjälp.

Igår när jag red dressyr med Turossi, som för närvarande inte ser ut som det vackra rödbruna, skimrande halvblod som han egentligen är, utan mer som en maläten ren pga. pågående hårfällning, slog det mig att jag skulle behöva kunna lägga till en speciell app på i-Phonen, en app som påverkar hästen, så att han blir lugn och harmonisk och inte studsar på som en ung, bångstyrig hingst. Sådana appar finns som tur var inte, de skulle kunna ställa till med så mycket elände, eftersom att många människor inte bara skulle använda det av godo. Appade hästar = framtidens doping?

Tänk till exempel hur TR skulle se ut om något sådant fanns, det skulle stå;

§ 1 Det är inte tillåtet att appa hästen under pågående tävling.
§ 2 Karens på 48 timmar om hästen varit appad innan en tävling.
§ 3 Ställ din appade häst utanför tävlingsområdet, den kan störa ut teknisk utrustning.

Nej, i vissa fall håller jag verkligen på det omoderna, förålderliga, arbetssättet med hårt arbete för både häst och ryttare. Dock, ”tummen app” för min platta, tekniska kompis som troget vilar i min ficka!

/Annh

15 April 2010

Hår, vind och vatten...

Vinter + fnasiga läppar + läppbalsam =  generande hårväxt. Igår kom jag hem med håriga läppar, efter att ha pussat de fyrbenta älsklingarna i stallet godnatt!

Hair är inte en musikal enligt mig. Just nu är hair min värsta mardröm. It´s hair everywhere! Två ryktstenar har nötts ner till pulver på den tjockpälsade nordisens vinterskrud. En och en halv sten har gnuggats  mot det ovanligt tjockhårige halvblodet, som vid det här laget är så öm i skinnet att han fnyser vid blotta åsynen av en ryktsten.

Hur mäter man hår? När det sitter på någon är det ju längd eller tjocklek, men när det ligger i en hög på stallgolvet, då? Hur mäter man då? I volym, kg, liter?  I veckan hade jag i alla fall gnott på med ”the wonder stone” i 40 min. och när jag sopat ihop allt efteråt blev det en jättehög med brunt hår.
Jag lät det ligga kvar medan jag sadlade, så när en av stallkompisarna kom och förde den där vanliga, hastiga stallkonversationen när man skall vara effektiv och samtidigt social, kastade hon ett snabbt öga mot högen och frågade; Vems hund? Så, kanske skall man börja mäta håret i hundstorlek?

”Idag har jag borstat bort en hel Sankt Bernhard, men om några dagar blir det nog bara en pudel.”

Ett vårtecken är det i alla fall och även i hobbyryttarens ABC ingår så här års B-vitamin på flaska, som luktar hallon och smakar gott. Ja, jag kunde inte låta bli att provsmaka, så nu växer väl mitt redan tagellika hår ut till en, tja vad ska vi säga -en Italiensk vattenhund.

/Annh

31 Mars 2010

Det avlånga landet Lagom (eller kontrasternas land)

Vårvindar friska leka och viska...poff...så trillade vi ner i ett djupt krondike. Kändes bottenlöst, men den gamle stadige nordisen plöjde sig tillbaka till vägen. Duuuktig häst! Mitt hjärta bankade i kapp med det hjärtat som rytmiskt pulserade under sadeln. Snön är lömsk, lite utanför och så ”plopp” så ligger man där och sprattlar.

Här uppe i norr är det för närvarande nästan två meters plogvallar som kantar vägarna på de flesta ställen. Ängarna är alltför igendrivna för att det ens skall gå att tänka på att träna rygg i djupsnö. Snön slutar inte falla! Man hinner skotta fram bilen, gården, skyffla framför stalldörren och sen några timmar senare snöfall, kraftigt sådant – igen!

Jag vill ha barmark, långa ljusa dagar, men slippa geggiga hagar, leriga hästar och sliriga ridvägar. Det kan man hoppa över. Tänk om det fanns ett sätt att bara zappa bort en kort period av gegga, ett litet tryck på en fjärrkontroll, så hoppar man fram till nästa period. Fast, nej, vad trist egentligen. Då kanske man skulle missa något kul, den årliga stallfesten, till exempel, då när man får se att stallkompisarna faktiskt har stil och är lite modemedvetna. Ingen luktar stall, alla umgås och sitter ner, för omväxlings skull. Annars förs ju konversationen i stallet när man går mellan box och foderkammare och det blir mest korta, avhuggna meningar som avbryts av slammer från hinkar, klapprande hovar och prasslande höpåsar från IKEA. Den festen vill jag inte gå miste om! Kanske skulle det i stället vara spännande att kunna spola tillbaka, ha fest igen och igen och igen. Eller när man hoppade det där hindret och rev i omhoppningen. Spola tillbaka, hoppa felfritt, vinna medalj. Fusk, fusk, fusk!

Livet måste ha sin gilla gång, gå igenom snöiga årstiden, geggiga perioder och ha stallfest någonstans där mitt emellan. Vi lever i det avlånga landet Lagom, där det varken får vara för mycket eller för lite. Men just nu är det för mycket snö och våren känns väldigt avlägsen. Men kära vänner, efter regn kommer solsken och efter snö kommer barmark, så hav förtröstan, det är just nu i alla fall garanterat myggfritt!

Glad påsk!
/Annh

24 Mars 2010

Nicole får representera bilden av "Lyx" i geggamojan.

Lyxsport?

Info.möte på jobbet kl. 08.00 fredag morgon. Vi är ett gäng hästmänniskor som inte bara brinner för vårt yrke utan även för våra hästar. Vår VD påminde oss om att det fanns pengar i en pott att ta ut för diverse friskvårdsaktiviteter, man kunde gå på gym, simma, få massage, träna yoga och mycket mer. Dock poängterade han att man inte fick lägga pengarna på ridsport och andra sk. lyxsporter.

Idag när jag stod i en av mina boxar, med skit och amoniakdoft upp över öronen tänkte jag på hans ord; ”...men inte på ridsport och andra lyxsporter.” Jag log för mig själv, kände mig inte direkt som någon Hollywoodfru i min urtvättade ridoverall, reklammössa och kängor som ser ut att vara ärvda från farfar. Lyxsport? Njae, jag vet inte, inte som hobbyryttare i alla fall.

Räknade snabbt ihop mellan greptagen att man genom åren mockat x antal ton dynga, svettats många liter och gråtit av ilska och frustration när hästen kämpat emot eller det varit dags för en avlivning. Visst, det har kostat en del pengar, man har slantat upp mycket för stallhyra, foder, försäkring, hovslagare och veterinär de senaste 17 åren och då har polarna i stället kunnat unnat sig Thailandsresor ett par gånger per år, kunnat åka taxi från krogen och köpa märkeskläder.

Sådant får man som lojal och trogen hästägare avstå, men det gör jag så gärna, för vad är två veckor i Thailand när man dagligen kan skrutta runt i vår svenska natur och taxi från krogen är lätt att avstå, för dit hinner man inte mellan kvällsjour och morgonjour. Märkeskläderna inte att förglömma, men de blir lika skitiga i stallet som vilken H&M tröja som helst. Classic Riding Wear funkar utmärkt för bara några hundralappar.

Lyxsport, återigen, nej! Friskvårdsaktivitet däremot, ja!

/Annh

17 Mars 2010